emmainlove

Målningen till huset gick fortare att avsluta än vad jag trodde, så när Ida ringde i morse och frågade om jag ville hänga med till Norge för att se hur de ska bo osv. så sa jag självklart ja.

Tänka sig, en motorväg och 1½ timme senare så är vi i Sarpsborg för att Ida ska prata med sin arbetsgivare. En kvart senare var hon klar och vi undrade vad vi skulle hitta på i denna stad. En latte och en trip upp till Anton verkade som en bra idé, för att sedan åka hem till Sverige igen.

Kan ju säga att jag aldrig skulle klara av att bo i Norge, skulle bara skratta åt alla skyltar med alla dessa "konstiga" ord, också kallat norska.

På vägen hem svängde vi in på köpcentret Nordby och tänka sig, jag hittade en klänning där också. Haha, tror jag ska börja gå i terapi för shopaholism.
In my defence så var det varifall en klänning som man kan ha till allt och när som helst. Så den var inte helt onödig...
Något mer som var helt underbart med detta köpcentre var att jag slapp laga mat och tog då istället med mig sushi hem. Mumsigt värre...!

I torsdags kväll åkte jag och mamma till Kopparberg för att se operan La Bohéme. Det var första gången jag var på opera, men det var absolut inte min sista!
Det var verkligen hur bra som helst, detta verk av Puccini är ju bra i sig (innehåller precis de delar som behövs för en lyckad pjäs eller i detta fall en opera) men skådespelarna förhöjde allt genom sin scén-närvaro och skådespel.
Något som jag brukar irritera mig på är om kostym och scénografin inte passar in eller helt enkelt är tacky!
Men denna gång slapp jag det, scénografin var hur bra som helst. Dock så förstod jag mig inte helt på vad de ville säga med kostymerna...

Sen kan man ju fråga sig hur man i hela friden kan få ut så mycket ljud ur ens kropp. Helt sjukt!

Hade en jättemysig kväll med Louise i tisdags, då vi satt och tittade på ”She’s the Man” och ”The Notebook” tills klockan slog 04:30. Det är så skönt med Louise; att man kan prata om nästan allt och ingenting men alltid komma in på den konstnärliga banan.

Fast i och för sig så vet jag inte om hennes Vuvuzela spelande var så konstnärligt… Men som de brukar säga; ett gott skratt förlänger livet.
Så tack Louise, du har gett mig cirka 10 år till att leva tack vare ditt underbara skratt!



Igår trappades mysfaktorn upp ett snäpp när jag åkte hem till Sara för att dricka te…

Haha, nejdå inte riktigt så mysigt hade vi inte. Men en trevlig kväll som fylldes av ”The Hills” och småprat. Måste säga att jag saknar att inte ha en anledning att träffa någon utan att man bara kan sitta och titta på en serie och dricka te.
Ungefär så har det varit på universitetet, man knackade på en väns dörr när man hade tråkigt och fråga vad den personen gjorde. Det slutade alltid med att en film eller en dokumentär/serie sattes igång och så började småpratet. En helt laidback kväll som jag måste säga är viktig för att man ska kunna hålla vänskapen emellan varandra. För man ska inte behöva planera en massa saker för att man ska träffas.

Det är ungefär som att ha en pojkvän, man ska bara kunna umgås; när som helst och utan att bli tagen för givet.

Så mina underbara vänner, ni är mitt substitut till en pojkvän.

Ni är mina tekoppar, fyllda av kärlek och ro. 
En kärlek som står emot den värsta av stormar,
en kärlek som alltid kommer att finnas där.
För var dag som går fylls ni på med trygghet, kärlek, minnen och skratt.
Ni är min alldeles egna skatt.

Helgen som gick och denna vecka går åt att hinna träffa så många som möjligt. Kommer inte tillbaka förrän vid Jul, visst ska det bli hur kul som helst att äntligen träffa alla i England igen. Men det känns som om jag inte har träffat alla som jag ville är hemma i Sverige, visst jag vet att man inte kan hinna med att göra allt. Men eftersom jag är som jag är så försöker jag alltid mitt yttersta att göra just detta.

Fredag: det var kräftskiva hemma hos Bella. Dock så bestämde jag mig inte förrän vid 16-tiden, så fort iväg och köpa kräftor och in i mikron för att hinna tina de röda godsakerna. Sen in i duschen och stressa halvt ihjäl sig för att hinna innan Linda, Micke och Morgan skulle komma och hämta upp mig.

Själva kräftskivan var som ett litet mysparty fullt med en massa par. Trots detta kände jag mig inte ensam eller vilja längta efter en pojkvän. Kanske är så att jag är menad att leva ett sjukt singelliv, hehe what can I say; me like.

Kräftskivan slutade med att Linda åkte med mig hem för att hon inte ville sova ensam i sin lägenhet (Micke stannade kvar och festade med Morgan... killar, finns inte mycket att säga om dem)






Lördag: vaknade av att Kid (våran lilla hundvalp) skällde som en idiot, låg kvar i sängen och tänkte att mamma vaknar nog snart. Haha, skulle inte klara av att bo själv med en hund. Känns fortfarande som en allt för stor uppgift, är nog inte "vuxen" nog...

Sen iväg till Avesta för att Linda skulle hinna med sin tvättid och för att inhandla lite till tjejkvällen på söndagen. Tänk för 3 år sedan skulle nog ingen utav oss tycka att det vore jobbigt att missa en tvättid, utan man var nog mer orolig över hur mamma skulle reagera att man inte hade kommit hem på kvällen som man hade lovat att göra. Har kanske något att göra med att man nu är i 20-års ålder och inte en halv-galen rebell, även kallad tonåring. Vem vet, det kanske var något som hände den dagen man vaknade utav att föräldrarna sjöng "ja må' du leva" och sa "Grattis vår lilla älskling på 20-års dagen!"

Tänkte på det ännu mer när det var dags att åka hem till Sara för att göra sig i ordning inför Elins 20-års fest. Visst tog vi ett glas vin medans vi sminkade oss och satte på oss våra kostymer (det var en maskeradfest till dagens ära) men det var ändock inte det samma som det var för 3 år sedan, då man tog mer än 3 timmar på sig att göra sig i ordning och allt man försökte göra var att se så ”gammal” ut som möjligt. Skulle man sedan ut på krogen ville man ju se  ut som om man var 18år eller äldre, visst det fungerade de flesta gångerna, men när man tänker tillbaka på de tiderna så förstår jag inte riktigt vad det var som var så viktigt att se så bra ut. Visst det är samma sak nu, men man använder kanske inte lika mycket smink och det är inte världens viktigaste sak att dricka ur flaskan innan man lämnar huset. Även om det ibland fortfarande tar 3 timmar för mig att bli klar så är det fortfarande en helt annan procedur än det var tidigare.

Elins 20- års fest var (precis som min) en trevlig get-together med de närmsta och deras respektive.  Bara det att vi alla var utklädda, något som startade en del samtalsämnen. Bäst var nog Saras pojkvän Niklas; iklädd en pingvin-dräkt gjord av fleece blev han kallad för Pingu hela kvällen.

Söndag: tack vare en tablett c-vitamin innan man gick och la sig så vaknade man pigg som en mört och redo att göra vad som helst. Istället satt man framför TV:n för att sedan ut och springa i ca. 40 min och sen in i duschen för att sedan åka hem till Stina och Sara på tjejkväll. Jag som alltid brukar vara i tid var den som kom sist till lägenheten, där väntade 8 hungriga tjejer på att jag skulle dyka upp. Lite ironiskt måste jag säga, men som vanligt var kvällen full av skratt och sjuka konversationer. Förstår faktiskt inte riktigt vad som händer med hjärnan när man blir övertrött; skrattar åt saker som egentligen inte är så roliga. Men det kommer man bara på när man säger samma sak dagen efter…

Måndag: dags att säga hejdå till Stina som flyttar till Leksand för att plugga och Sara som troligtvis åker till Cypern för att jobba. Den eviga frasen som sades dagen innan och innan mamma kom och hämtade mig fick mig att tänka på hur länge jag egentligen är borta. ”Vi ses till Jul!”

Det var den helgen, och nu ska jag snart börja med middagen för att sedan ha en myskväll med lilla Louise.

Så har man fyllt 20 och lämnat tonåren bakom sig, men tydligen tycker inte mina vänner att det är dags för mig att växa upp ännu. Då jag fick en prinsesskrona och rosa vingar tillsammans med ett kort där det stod att jag aldrig behöver att bli vuxen.
Tycker i och för sig att det låter som en bra idé, att aldrig växa upp. Har ju en morfar som inte har gjort det så varför ska man själv göra det?
Något som min "andra" familj i USA sa till mig var att jag aldrig blir vuxen utan bara smartare, och det tycker jag stämmer in ganska bra på mig om jag får säga det själv.
För man lär sig något varje dag så ju äldre man blir desto mer kunnig blir man, inom allt. Genom sin utbildning men framför allt genom livet, herregud allt som händer i mitt liv lovar jag inte händer i många andras. Troligtvis inte ens hälften av alla andras liv har så mycket sjuka/roliga/jobbiga/trevliga/ledsna stunder som mitt har haft so far, men något jag har lärt mig är att alltid se saker och ting från en possitiv sida. Allt händer för en anledning och varför ska jag då vara ledsen över det.
Visst saker kan vara jobbiga men just nu har jag inte tid och tänka på det, har många år kvar att leva livet. Den svenska deppigheten kan komma senare!

Sen att det alltid ska hända något så fort jag planerar eller ska göra något, kan jag inte rå för. Det gör dock så att mitt liv aldrig blir tråkigt eller normalt, vilket är något som jag tänker hålla fast i för resten av mitt liv.

Nej 20år är ingen ålder, det är ju nu mitt liv verkligen börjar. Innan har bara varit en inledning, idag skrivs det första kapitlet i boken om mitt liv.

Tänker aldrig lära mig att "ta det lugnt"
det är alldeles för tråkigt!