emmainlove

Helgen som gick och denna vecka går åt att hinna träffa så många som möjligt. Kommer inte tillbaka förrän vid Jul, visst ska det bli hur kul som helst att äntligen träffa alla i England igen. Men det känns som om jag inte har träffat alla som jag ville är hemma i Sverige, visst jag vet att man inte kan hinna med att göra allt. Men eftersom jag är som jag är så försöker jag alltid mitt yttersta att göra just detta.

Fredag: det var kräftskiva hemma hos Bella. Dock så bestämde jag mig inte förrän vid 16-tiden, så fort iväg och köpa kräftor och in i mikron för att hinna tina de röda godsakerna. Sen in i duschen och stressa halvt ihjäl sig för att hinna innan Linda, Micke och Morgan skulle komma och hämta upp mig.

Själva kräftskivan var som ett litet mysparty fullt med en massa par. Trots detta kände jag mig inte ensam eller vilja längta efter en pojkvän. Kanske är så att jag är menad att leva ett sjukt singelliv, hehe what can I say; me like.

Kräftskivan slutade med att Linda åkte med mig hem för att hon inte ville sova ensam i sin lägenhet (Micke stannade kvar och festade med Morgan... killar, finns inte mycket att säga om dem)






Lördag: vaknade av att Kid (våran lilla hundvalp) skällde som en idiot, låg kvar i sängen och tänkte att mamma vaknar nog snart. Haha, skulle inte klara av att bo själv med en hund. Känns fortfarande som en allt för stor uppgift, är nog inte "vuxen" nog...

Sen iväg till Avesta för att Linda skulle hinna med sin tvättid och för att inhandla lite till tjejkvällen på söndagen. Tänk för 3 år sedan skulle nog ingen utav oss tycka att det vore jobbigt att missa en tvättid, utan man var nog mer orolig över hur mamma skulle reagera att man inte hade kommit hem på kvällen som man hade lovat att göra. Har kanske något att göra med att man nu är i 20-års ålder och inte en halv-galen rebell, även kallad tonåring. Vem vet, det kanske var något som hände den dagen man vaknade utav att föräldrarna sjöng "ja må' du leva" och sa "Grattis vår lilla älskling på 20-års dagen!"

Tänkte på det ännu mer när det var dags att åka hem till Sara för att göra sig i ordning inför Elins 20-års fest. Visst tog vi ett glas vin medans vi sminkade oss och satte på oss våra kostymer (det var en maskeradfest till dagens ära) men det var ändock inte det samma som det var för 3 år sedan, då man tog mer än 3 timmar på sig att göra sig i ordning och allt man försökte göra var att se så ”gammal” ut som möjligt. Skulle man sedan ut på krogen ville man ju se  ut som om man var 18år eller äldre, visst det fungerade de flesta gångerna, men när man tänker tillbaka på de tiderna så förstår jag inte riktigt vad det var som var så viktigt att se så bra ut. Visst det är samma sak nu, men man använder kanske inte lika mycket smink och det är inte världens viktigaste sak att dricka ur flaskan innan man lämnar huset. Även om det ibland fortfarande tar 3 timmar för mig att bli klar så är det fortfarande en helt annan procedur än det var tidigare.

Elins 20- års fest var (precis som min) en trevlig get-together med de närmsta och deras respektive.  Bara det att vi alla var utklädda, något som startade en del samtalsämnen. Bäst var nog Saras pojkvän Niklas; iklädd en pingvin-dräkt gjord av fleece blev han kallad för Pingu hela kvällen.

Söndag: tack vare en tablett c-vitamin innan man gick och la sig så vaknade man pigg som en mört och redo att göra vad som helst. Istället satt man framför TV:n för att sedan ut och springa i ca. 40 min och sen in i duschen för att sedan åka hem till Stina och Sara på tjejkväll. Jag som alltid brukar vara i tid var den som kom sist till lägenheten, där väntade 8 hungriga tjejer på att jag skulle dyka upp. Lite ironiskt måste jag säga, men som vanligt var kvällen full av skratt och sjuka konversationer. Förstår faktiskt inte riktigt vad som händer med hjärnan när man blir övertrött; skrattar åt saker som egentligen inte är så roliga. Men det kommer man bara på när man säger samma sak dagen efter…

Måndag: dags att säga hejdå till Stina som flyttar till Leksand för att plugga och Sara som troligtvis åker till Cypern för att jobba. Den eviga frasen som sades dagen innan och innan mamma kom och hämtade mig fick mig att tänka på hur länge jag egentligen är borta. ”Vi ses till Jul!”

Det var den helgen, och nu ska jag snart börja med middagen för att sedan ha en myskväll med lilla Louise.