emmainlove

Sitter just nu i min säng och tittar på The Truman Show och kan inte sluta att tänka på om vi alla är med i en tv-serie och vad vet vi egentligen om vad som är på riktigt och inte?
För jag menar, vi människor verkar ju fascinera oss utav att titta på andra människor. Inte bara på tv, utan även i vardagen. Typ som när man sitter och väntar på bussen/tåget och bara sitter där och tittar på hur de olika människorna beter sig.

För det är just det vi gör, vi roar oss på andras bekostnad. Även om det bara handlar om att skratta åt en kompis skämt, vi ger den något medans denne ger oss något. Utan varandra skulle vi inte fungera och vi skulle inte utvecklas. Vi är alltså fascinerade utav varandra.
Sen spelar det ingen roll om det är så att man tycker illa om hur någon klär sig eller så vidare utan det hela handlar om att skulle det inte finnas liv runt omkring oss så skulle vi inte kunna bli fascinerade utav det. Vi skulle alltså inte utvecklas och på så sätt inte finnas.

Så det verkar ju inte helt konstigt att det faktiskt skulle sitta andra varelser i en annan galax som tittar på oss varje dag. Vad vi gör, vad vi äter och vad vi känner/går igenom.
Tänk vad hemskt egentligen, att det kanske finns några där ute som vet allt om en. Allt man har gjort finns dokumenterat och allt man kommer att göra är redan skrivet i ett manus. Inget händer egentligen på riktigt, men det känns som på riktigt.

Det är nästan som teater. En regissör som berättar för skådespelarna vad de ska göra, de övar och de övar. Till slut är de klara och sätter upp en show, folk kommer och kollar. Betalar för att titta på vad dessa personer ska göra. Oftast är det saker som händer i vardagen eller i ens drömmar. Men det är alltid något som vi kan känna igen oss i eller relatera saker till.
På så sätt skulle man ju kunna tänka sig att livet är.

Innan man blir ett foster så försöker spermierna befrukta ägget, de försöker och de försöker. Till slut hinner en fram (eller flera) och livet har börjat. Själva livet som foster skulle väl kunnas ses som en inledning i en pjäs eller varför inte en bok. Sen så börjar livet på allvar, man ska börja lära sig saker och man börjar förstå vad som är på gott och ont.
I och för sig så är ju livet ganska mycket längre än en pjäs, men tänk om man då gör som man gör i The Truman Show och tar en bebis som sen ska växa upp omedveten om att han/hon är omringad av kameror. En livslång pjäs skulle man kunna säga. . .