Efter en stor förlust väntar en seger!
Fick nämligen tillbaka mina arbeten igår. Hade underkänt på båda. Har aldrig, i hela mitt liv, fått det förut. Hemma brukade jag bryta ihop om jag fick ett vg eller bara ett g.
Igår vet jag inte riktigt vad som hände. Kändes som om någonting i mig hade dött. Jag kände mig som ett stort jävla misstag.
Varför är jag här?!
Varför lär jag mig inte något utav min lärare i Critical Theories?
Jag har velat fram och tillbaka om jag skulle skriva detta på min blogg eller inte. Visste inte ens om jag ville berätta för mina föräldrar. För det känns som om de skulle bli besvikna på mig. Jag vet att så är inte fallet, men jag är rädd att detta kan tas på fel sätt. Det är inte så att jag inte kan och att jag inte gjorde det jag skulle.
Det hela handlar om att jag inte förstod frågan och att informationen från läraren inte uppfattades på rätt sätt från mitt håll.
Hela dagen igår gick åt till att vara förbannad på mig själv. Idag vet jag inte ens om jag vill göra klart min logg bok. Helt plötsligt känns allt bara fel. Tänk om jag inte får över 40% på logg boken heller?!
Bestämde mig för en stund sedan att jag ska prata med min kontakt lärare på måndag. Om att byta till en lärare som kan prata engelska (som inte bryter på ryska) och hur man gör för att ta extra lektioner i hur man skriver en essä. För tydligen är det helt annorlunda än vad jag har gjort tidigare och då är det ju ganska bra om man vet hur de vill att man ska skriva.
Imorse ville jag hoppa av.
Nu är jag bara tom. Kan inte ens ta upp telefonen för att ringa mamma. Vill inte ringa mamma. Mamma förstår inte hur det känns. Skulle kunna ringa pappa. Men pappa kanske skulle bli arg. Fast pappa förstår inte heller hur de känns.
Pappa gör alltid allting rätt och bra. Han har aldrig fått ett underkänt.
Mamma vet inte hur det är att alltid göra allt rätt, för att sen göra allt helt fel.
Jag ser mig i spegeln, efter att ha proppat i mig så mycket socker att jag nästan spydde. Gjorde mig på bättre humör för en stund. Nu är kicken borta och essäerna ligger på mitt skrivbord. De ligger där och skrattar åt mig, idiot säger de.
Komma hit och tro att du kan något.
Önskar att jag kunde säga att efter en stor förlust väntar en seger.
Men jag vet inte om jag kan det. Allt känns flera tusen mil ifrån mig. Vill inte göra något.
Vill hem och bara sitta i soffan och skriva mina andra essäer. Inte göra något annat än arbeten. Inte träffa någon, inte jobba, inte baka, inte. . .
Jag vill bara göra två bra essäer under en månad. Inget annat. Klarar inte av något annat.
Jag kan inte göra något annat, klarar inte av att åka tillbaka hit om jag gör något annat när jag är i Sverige.
Jag önskar jag kunde säga att allt kommer att bli bra, att första året inte betyder något.
Önskar att jag visste hur man säger att efter en stor förlust väntar en seger. Men jag kan inte och nu vet jag inte ens om jag vill åka härifrån.
Den optimistiska Emma, den galna Emma, den roliga Emma, den duktiga Emma har gått i ide ett litet tag.
Vet inte när hon kommer att komma tillbaka. För just nu känns hon väldigt långt borta. . .
hej Emma !
Pappa gör inte alltid rätt. Har gjort många fel i mitt liv. Men pappa har lärts sig att först bryta ihop sen jävlar ska de få se. Så bryt ihop och kom sen igen fort.
/ P
Du klarar det Emma. Tänk inte på vad alla förväntar sig att du ska klara, tänk på sakerna som du själv faktiskt vet att du klarar även, om du inte gör de perfekt. Keep up the good work! Saknar dig.
Älskade Emma, det enda jag kan säga är nog att jag håller med föregående talare! Du klarar det! Jag vet att du gör det! Du är envis, duktig och smart i en perfekt kombination! Det kanske inte alltid blir precis som man har tänkt sig, men Emma det var inte ditt fel, det blir fel ibland och saker tolkas på fel/annorlunda sätt och då lär man sig utav det och gör om det på rätt sätt sen! Inget är förlorat än Emma, du kommer kunna säga att efter "en stor förlust väntar en seger". För den kommer, du kommer bli det du alltid velat bli, Emma, skådespelerskan!
