emmainlove

Jag minns hur det var för 3 år sedan. Jag satt hemma i soffan och grät över att jag inte fick flytta ner till Vänersborg.
Inte ville väl jag gå på någon skit-skola i Avesta heller. Jag hade längtat efter att få börja på estetiska programmet med inriktning teater nere i Trollhättan. Skolan där hade nämligen sammarbete med Film i Väst, något som skulle hjälpa mig på vägen att nå mitt mål.
Varför jag inte kom in på skolan var för att jag inte fick flytta till Vänersborg och bo med mina släktingar. För att göra det var jag tvungen att fara illa i hemmet. (Förstår mig inte på Sverige ibland...)
Varifall så minns jag första veckan på skolan i Avesta. Jag gick mest omkring och tänkte: "Detta är den sista dagen jag sätter min fot i denna skola, jag fullkomligt HATAR detta. Jag tänker inte lyssna ett skit på vad lärarna säger till mig. Varför ska jag, när jag ändå tänker byta till en bättre skola."

Mina tankar ändrades dock väldigt fort. Jag träffade mina teaterlärare och kände att detta var nog inte så dumt i alla fall.
Janne, teaterläraren som har en "inre koll och ett yttre kaos", har under dessa 3 år lärt mig mer än jag någonsin kunnat ana eller förväntat mig. Allt det han har lärt mig har fört mig dit jag är idag.
Om cirka en månad börjar jag på Royal Holloway, där jag ska studera på drama & teater under 3 år.
Jag tror inte att jag har varit så här nervös över att göra något i mitt liv, som jag är nu. För nu handlar det inte om att vara tjurig för att jag inte fick studera på den skola som jag ville, utan nu får jag studera på en skola som jag vill studera vid och jag får vara i ett land där man älskar det jag vill hålla på med.
Teater.